Åklagarna

Ur JO 2978/2008 : "Anders Sundholm har på fullständigt felaktiga grunder beslutat att
åtala mig för någonting som jag inte har gjort mig skyldig till. Han borde ha kunnat inse
att min motpart helt enkelt inte är trovärdig, t ex genom att notera att hon vid förhör både
i februari och april 2006 säger sig skola inkomma med fotografiska bevis. När hon i juni
2006 tillfrågas om filmerna "går de inte att få tag på längre ". Det borde inte vara så svårt
att inse att min antagonist hela tiden manipulerat utredarna men istället för att dra denna
slutsats väljer åklagaren att bortse från fakta och låta fallet gå till åtal."

Åklagarna, de personer som förde Elisabeth Anderssons talan var i det här fallet 2 personer,
både med förnamnet Anders. Anders Sundholm var den som misslyckades med att läsa
innantill i polisutredningarna och beslutade att åtal skulle ske, trots att Elisabeth
Andersson som flera gånger lovat att komma in med filmer som styrkte åtalet för
skadegörelse, aldrig gjorde så. Däremot skickade Anders Sundholm tillbaka utredningen
efter att han hade upptäckt detta. Resultatet blev att Matilda Galaoul Johansson ringde upp målsäganden UTAN att ställa några frågor om varför denne hela tiden ljugit om
filmernas existens. Den som är insatt i fakta råkar dessutom veta att det faktiskt inte kan
finnas några filmer till stöd för åtalet. Däremot kan det säkert finnas andra filmer och
kanske rentav sådana som visar den misshandel den sedermera frikände personen utsattes för.

Den tilltalade blev däremot inkallad till den då ännu inte nedlagda polisstationen i Sofia för
att ta del av de senaste händelserna. Vid detta tillfälle hade han genom egna
undersökningar insett att Matilda Galaoul Johansson var den kvinnliga polis som hamnat
på första sidan, dock utan bild, på en av lokaltidningarna på Södermalm, för att
tillsammans med sin partner ha genomfört ett mindre bedrägeri i syfte att komma åt en cykel i polisens hittegodsförråd. När hon konfronterades med detta tappade hon humöret
och gjorde en anmälan mot den sedermera för brott friade personen. Anmälan avsåg
förolämpning och den kom också att handläggas av Anders Sundholm, som sedermera lade
ned den och motiverade detta med vad som såg ut som en teknikalitet. Kanske tyckte han
att det räckte med ETT åtal och möjligen var han också säker på att vinna i tingsrätten.

Den åklagare som satt vid Elisabeth Anderssons sida vid de båda rättegångarna var dock
Anders Halfwordsson, en synnerligen korrekt och småtrist statstjänsteman, i synnerhet till
stil och framtoning. Det var alltså han  som hade "nöjet" att åhöra Allan Camitz vredesutbrott
i tingsrätten och det sägs att han blev så generad över detta att han sedermera bad den
tilltalades advokat om ursäkt för domarens beteende ! Icke desto mindre gjorde åklagaren
sitt bästa för att den felaktiga tingsrättsdomen skulle stå sig i högre instans och han yrkade
t ex bestämt på att den "nya" bevisning, som funnits hela tiden men som totalt ignorerats
av polisen inte skulle få användas i hovrätten. Försvarsadvokaten såg sig därvid nödsakad
att påminna åklagaren om att här i Sverige tillämpas fri bevisprövning !

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar