Efter rätten

Den som tror att den beskrivna processen avslutades i februari 2007 i Stockholms tingsrätt
tror fel. Den som tror att processen tog slut efter rättegången i Svea hovrätt 1 år senare
har också fel. Det finns nämligen en lång fortsättning där inte alla papper finns att tillgå
såsom offentliga dokument. Det handlar här mestadels om fortsatta anmälningar, lika fulla
av brist på substans som tidigare. Men har rättssystemet väl satts igång är det svårt att
sätta stopp.

Efter rättegången i Stockholms tingsrätt fördes alltså den tilltalade till den polisstation som
är belägen på Torkel Knutssonsgatan. Den s k målsägande hade nämligen redan kommit
in med 3 nya anmälningar och nu skulle spåret köras i botten. Det s k förhöret genomfördes
på ungefär samma hjärndöda sätt som tidigare förhör genomförts, d v s den tilltalades
skuld var redan fastlagd och det var bara formaliteter kvar att ägna sig åt. Ett summariskt
förhör vidtog och den tilltalade nekade självfallet till alla (återigen) falska anklagelser.
Skillnaden var nu att Elisabeth Andersson kände sin antagonists identitet och därför hade
det mycket lättare för sig. Och fortfarande härrörde inte ett endaste ord av sanning från
hennes läppar.

Efter det s k förhöret vidtog ännu en förödmjukande procedur i form av s k daktning. Den
som inte genomlevt något liknande skall nog vara glad över att slippa göra det, i synnerhet
om man redan befinner sig i en utsatt situation, med en redan avkunnad felaktig dom emot
sig och med nya anmälningar för polisen att ta sig an. Det hela hade kunnat utmynna i en
rättskarusell med felaktiga fällande domar avkunnade på löpande band. Var det överhuvud
taget möjligt att få ett slut på det här ?

Svaret är att det trots allt fanns någorlunda goda förutsättningar för att avsluta eländet.
Den tilltalade hade ju nödgats göra, inte 1 utan 2, egna utredningar. Den ena avsåg den
brutala misshandel han själv utsatts för 2005-03-18, den andra den skadegörelse som
påstods ha inträffat under åtskilliga tillfällen i februari 2006. Alla dessa papper samt några
till lämnades över till advokaten redan innan rättegången, men eftersom det personliga sammanträffandet ägde rum bara någon dag dessförinnan fanns det naturligtvis ingen
möjlighet att få dessa papper att ingå i polisens s k förundersökning. Materialet i fråga
finns därför enbart i hovrätten. Och advokaten rensade också ganska friskt för att få ner
det hela till det väsentligaste. Men den ansökan om prövningstillstånd som skrevs är vass
och utförlig och illustrerar på ett oerhört klargörande sätt vad som är fel med tingsrättens dom, nämligen allting ! Och några månader senare, i juni 2006 beviljar alltså Svea hovrätt prövningstillstånd för domen. Ännu någon månad senare ges tillstånd för att använda den nya bevisningen vid den nya rättegången. När då denna sedermera sker, i februari 2008, är
utgången egentligen given på förhand, men den som redan fällts för brott han inte begått
kan omöjligen känna sig trygg och säker.

Trots att rättssystemet alltså inte lyckades begå självmord genom att med jämna intervall
utdela ett antal felaktiga domar mot en person som inte begått de brott denne åtalats för
var dennes öde beseglat även om ingen just då hade kunnat förutsäga detta. Allan Camitz
begick ett synnerligen grovt tjänstefel då han fullt medvetet avkunnade en felaktig dom,
kamouflerad med några synnerligen hårda ord. Denna dom fick inget genomslag, men
den friade personen hade inte bara lyckats reta den koleriske rådmannen, han hade också
fått den dokumenterat ohederliga (och just därför befordrad till brottsutredare) kvinnliga
polisen Matilda Galaoul Johansson på dåligt humör. Detta grundlades redan under det
allra första sammanträffandet men kom senare att eskalera och vid det sammanträffande
som skedde i slutet av juni 2006 på samma polisstation tog denna tämligen brutala och
okänsliga person så illa vid sig att hon anmälde den person hon själv behandlat så oerhört
föraktfullt för förolämpning. Åklagaren lade emellertid ner fallet med en smått märklig
teknisk motivering men hade den dåliga smaken att istället fullfölja åtalet om påstådd
skadegörelse och i februari 2007 avkunnades ju den dom som sedermera upphävdes.

Efter tingsrätten men strax före hovrätten bestämmer sig den sedermera friade mannen
för att göra sig en smula lustig. Han ringer upp Matilda Galaoul Johansson på hennes
nya arbetsplats, polisstationen i Västberga i södra Stockholm och inbjuder henne till
sin egen hovrättsförhandling, bl a med motiveringen att han ju själv närvarade vid just
hennes andra rättegång. Sannolikt uppskattade hon inte detta eftersom hon lät sin
advokat, den bl a från TV kände Johan Eriksson försöka få honom avvisad från salen.
Detta kan utläsas ur protokollet från detta tillfälle och rättegången blev således något
fördröjd i och med att rätten var tvungen att fatta ett beslut. Det man kom fram till var
att det inte fanns några lagliga grunder för att avvisa åhörare som inte var störande. Nu
hade emellertid Matilda Galaoul Johansson blivit ordentligt retad och ännu mera så lär
hon ha blivit av den JOanmälan mot henne och övrig personal inom rättsväsendet som
den sedermera friade personen lämnade in under tidiga sommaren. Anmälan 2978/2008
avslogs men nu hade Matilda Galaoul Johansson fått nog och kontaktade en person som
hon visste stod i stor tacksamhetsskuld till henne, en person som hon tillbringat oerhört
mycket tid tillsammans med och som sannolikt inte hade kunnat skriva boken "Livstid"
utan "sakkunnig" hjälp från henne. Och denna person var inte vilken Bförfattare som
helst utan en synnerligen uppburen mediepersonlighet, feminismens översteprästinna i
Sverige, och en person med en just då till synes oklanderlig fasad.

Och resten är som man säger, historia, t o m inrikes sådan på jämförelsevis hög nivå.
Förstasidan på Expressen nås väl inte hur som helst.