680614-7861
 |
| Allan Camitz |
 |
| Liza Marklund |
Sveriges största rättsskandal är naturligtvis den där Thomas Quick blev oskyldigt
dömd 8 gånger för mord han inte begått. Det finns emellertid andra skandaler och
häri avses en sådan beskrivas. Likheterna med Quickfallet är att så gott som inget
fungerade, varken polis, åklagare eller domare. Däremot gjorde försvarsadvokaten
ett utmärkt arbete men eftersom denne kom in i skeendet alldeles för sent blev en
person i likhet med Quick oskyldigt dömd i tingsrätten.
Vad har då Allan Camitz, Elisabeth Andersson och Liza Marklund gemensamt ?
Tja, de är/var alla synnerligen delaktiga i en process som i längden ledde till en
persons död, bildligt talat. Som bekant kan man dö på olika sätt och det kan ta olika
lång tid. I vad som faktiskt utgör Sveriges största lilla rättsskandal bär rådmannen
Camitz utan tvekan det tyngsta ansvaret, eftersom han låter sitt förstånd vika för
känslor av avsky gentemot den åtalade och väljer att begå tjänstefel via en medvetet
felaktig dom. Liza Marklund hade kunnat beskriva den här processen på ett hederligt
sätt och då hade den här rubrikens krönika varit betydligt närmare sanningen. Hon
valde emellertid också att låta sina känslor styra, känslor av lojalitet gentemot den
kvinnliga polis som gett henne ovärderlig hjälp med research inför boken "Livstid".
Hon och Expressen valde också ett publiceringsdatum som skulle skada ett dokumenterat brottsoffer maximalt. Vad gäller officiella handlingar kan man t ex läsa
JO 2978/2008, B2414-07 i Svea hovrätt men även PO 273/08 och PON 112/08. Ingen
av dessa anmälningar ledde dock någonstans men Svea hovrätt kunde ändå avkunna
en dom som upphävde det beslut den koleriske rådmannen Camitz fattat en kall
februaridag 2007 i en fullsatt liten sal i Stockholms tingsrätt.
persons död, bildligt talat. Som bekant kan man dö på olika sätt och det kan ta olika
lång tid. I vad som faktiskt utgör Sveriges största lilla rättsskandal bär rådmannen
Camitz utan tvekan det tyngsta ansvaret, eftersom han låter sitt förstånd vika för
känslor av avsky gentemot den åtalade och väljer att begå tjänstefel via en medvetet
felaktig dom. Liza Marklund hade kunnat beskriva den här processen på ett hederligt
sätt och då hade den här rubrikens krönika varit betydligt närmare sanningen. Hon
valde emellertid också att låta sina känslor styra, känslor av lojalitet gentemot den
kvinnliga polis som gett henne ovärderlig hjälp med research inför boken "Livstid".
Hon och Expressen valde också ett publiceringsdatum som skulle skada ett dokumenterat brottsoffer maximalt. Vad gäller officiella handlingar kan man t ex läsa
JO 2978/2008, B2414-07 i Svea hovrätt men även PO 273/08 och PON 112/08. Ingen
av dessa anmälningar ledde dock någonstans men Svea hovrätt kunde ändå avkunna
en dom som upphävde det beslut den koleriske rådmannen Camitz fattat en kall
februaridag 2007 i en fullsatt liten sal i Stockholms tingsrätt.
Elisabeth Andersson kallas i Marklunds krönika för den stackars "unga kvinnan". En
betydligt bättre beskrivning hade varit att säga att det handlar om en person med starka psykopatiska personlighetsdrag. Det handlar om en person som faktiskt inte är
kriminell men som har gott om kriminella bekanta, varav de flesta dock sysslar med
ekonomisk brottslighet inom restaurangbranschen, där hon tillbringat sitt vuxna
arbetsliv. Sedan åtskilliga år står hon i skuld till det allmänna och 2013-11-04 hade
hon t ex en skuld på 386.947 kr i 260 allmänna mål. Tidigare har hon haft utmätning
på sin lön från sitt arbete på Melanders fisk i Nacka men numera tycks hon inte ens
vara föremål för någon utredning. Trots detta har hon och den hemmavarande
dottern Jamie Andersson Doumbia en sammanräknad hushållsinkomst på strax
under 1/2 miljon kronor enligt den senaste taxeringen. Till detta kommer barnbidrag
och underhållsstöd.
betydligt bättre beskrivning hade varit att säga att det handlar om en person med starka psykopatiska personlighetsdrag. Det handlar om en person som faktiskt inte är
kriminell men som har gott om kriminella bekanta, varav de flesta dock sysslar med
ekonomisk brottslighet inom restaurangbranschen, där hon tillbringat sitt vuxna
arbetsliv. Sedan åtskilliga år står hon i skuld till det allmänna och 2013-11-04 hade
hon t ex en skuld på 386.947 kr i 260 allmänna mål. Tidigare har hon haft utmätning
på sin lön från sitt arbete på Melanders fisk i Nacka men numera tycks hon inte ens
vara föremål för någon utredning. Trots detta har hon och den hemmavarande
dottern Jamie Andersson Doumbia en sammanräknad hushållsinkomst på strax
under 1/2 miljon kronor enligt den senaste taxeringen. Till detta kommer barnbidrag
och underhållsstöd.
Elisabeth Andersson är alltså den person som startar den stora lilla rättsskandalen
genom att i början av 2006 göra falska anmälningar gentemot en person hon tidigare
betalat en av sina kriminella bekantskaper för att misshandla. När denne mera än
1/2 år senare anmäler henne för hot och olovlig körning vill hon hämnas och hon
utnyttjar då polisen (Marklunds kompis, för vilkens räkning krönikan i Expressen
skrivits) för att spåra upp sitt offer. Hon får senare denne fälld i domstol och är på
god väg att få honom dömd hur många gånger som helst för brott han inte begått,
brott som troligen aldrig ens inträffat och i vart fall inte på det sätt Elisabeth
Andersson påstår. Hennes anmälningar gentemot den person hon initialt lyckades
få fälld för brott denne inte begått har fortsatt med åren, men numera verkar dock
knappast ens den svenske polisen ta henne på allvar.
Skandalen består alltså av ett antal olika moment som sammantaget visar sig vara
ödesdigra för den person Marklund beljuger. Hennes krönika var i och för sig
oerhört rolig men hade inte speciellt mycket med SANNING att göra. Och utan
Marklunds dokumenterat ohederliga poliskälla Matilda Galaoul Johansson hade
det aldrig blivit en så usel utredning och inte heller någon krönika. Polisens s k
arbetsmetoder är kanske det som utgör den största anledningen till att det gick så
illa och ingen som inte tycker att oskyldiga skall dömas för brott de inte har begått
kan vara speciellt nöjd med ett sådant händelseförlopp. Men vid tidpunkten för
publiceringen var Marklund oomstridd och då blev hon även hyllad av ledande
personer inom det s k Piratpartiet (som trots namnet inte har speciellt mycket
gemensamt med Piratförlaget vari Marklund är delägare). Några månader senare
kom emellertid boken "Mia - sanningen om Gömda" som effektivt avslöjade att
Marklund inte alls skrivit någon sann berättelse utan snarare en ren rövarhistoria.
Man kan nog säga att hennes track record i detta avseende är snudd på omöjligt
att överträffa.
genom att i början av 2006 göra falska anmälningar gentemot en person hon tidigare
betalat en av sina kriminella bekantskaper för att misshandla. När denne mera än
1/2 år senare anmäler henne för hot och olovlig körning vill hon hämnas och hon
utnyttjar då polisen (Marklunds kompis, för vilkens räkning krönikan i Expressen
skrivits) för att spåra upp sitt offer. Hon får senare denne fälld i domstol och är på
god väg att få honom dömd hur många gånger som helst för brott han inte begått,
brott som troligen aldrig ens inträffat och i vart fall inte på det sätt Elisabeth
Andersson påstår. Hennes anmälningar gentemot den person hon initialt lyckades
få fälld för brott denne inte begått har fortsatt med åren, men numera verkar dock
knappast ens den svenske polisen ta henne på allvar.
Skandalen består alltså av ett antal olika moment som sammantaget visar sig vara
ödesdigra för den person Marklund beljuger. Hennes krönika var i och för sig
oerhört rolig men hade inte speciellt mycket med SANNING att göra. Och utan
Marklunds dokumenterat ohederliga poliskälla Matilda Galaoul Johansson hade
det aldrig blivit en så usel utredning och inte heller någon krönika. Polisens s k
arbetsmetoder är kanske det som utgör den största anledningen till att det gick så
illa och ingen som inte tycker att oskyldiga skall dömas för brott de inte har begått
kan vara speciellt nöjd med ett sådant händelseförlopp. Men vid tidpunkten för
publiceringen var Marklund oomstridd och då blev hon även hyllad av ledande
personer inom det s k Piratpartiet (som trots namnet inte har speciellt mycket
gemensamt med Piratförlaget vari Marklund är delägare). Några månader senare
kom emellertid boken "Mia - sanningen om Gömda" som effektivt avslöjade att
Marklund inte alls skrivit någon sann berättelse utan snarare en ren rövarhistoria.
Man kan nog säga att hennes track record i detta avseende är snudd på omöjligt
att överträffa.
